Det här är verkligen en jättelång text. Jag vet. Men det var exakt så här lång den blev när jag hade orerat klart. Vill man läsa en kortare text vill jag tipsa om pekboken ”Totte bygger en koja”.
POLITIK & MUSIK:
Jag brukar medvetet avhålla mig från allt för tydliga politiska uttalanden i kanaler där jag främst skriver om musik. Kanske för att jag är medveten om att majoriteten av de jag delar musiksmak med delar jag (troligen) inte politiska åsikter med.
För att uttrycka det enkelt så är jag troligen alltid lite till vänster om dig om du står till höger och lite till höger om dig om du står till vänster. Jag menar alltså inte att jag är centerpartist. Jag är mest bara obstinat och tycker om att opponera mig. Mot allt.
Det är egentligen inget problem att inte dela sina politiska åsikter med alla andra, fast man har såna. Man behöver inte dela allt med alla. Alltid. (Jämför: kroppsvätskor). Men just idag ska jag göra ett undantag.
För mig behöver inte musik handla om politik. Det kan förstås göra det. Men i mitt fall gör det oftast inte det. Jag respekterar att andra har en annan syn på musikens funktion. Jag tror bara att mitt musikurval skulle bli väldigt amish om jag envisades med att alla artister/grupper jag lyssnar på skulle vara moraliskt oförvitliga både yrkesmässigt & privat, och dessutom följa den politiskt korrekta femårsplan som den store ledaren förespråkat (Da Buzz till frukost, lunch och middag?).
För mig är gemenskapen kring musik i många fall en sak där man kan mötas trots olikheter på andra plan (jävlar vad kristet det lät!). Jag vill medvetet skapa en sån yta. Därför är det lika medvetet att jag, trots att jag yttrar personliga åsikter (mestadels om musik), försöker att låta bli att blanda in andra ämnen. Det kan jag göra i andra kanaler. Jag vill att de som gillar musik som jag gillar ska kunna ta del av det jag skriver utan att behöva ducka diverse politiska rants. Självklart vet jag att man subtilt, och inte fullt så subtilt, ändå kan förmedla sina grundläggande värderingar, men jag försöker verkligen att tänka på att det jag skriver i huvudsak ska handla om musik.
Det betyder inte att jag inte kan följa privatpersoner eller artister som uttrycker väldigt tydliga politiska ståndpunkter mellan sina musiktweets.
Hey, jag är för demokrati (oj, där dog troligen fördom nummer ett mot en typisk företrädare för min musiksmak) och mot att man flår söta små djur levande (eventuellt också fula större djur som redan är döda).
Jag är även emot krig, våld, förtryck, rasism samt alla typer av negativ särbehandling på grund av någons kön, etnicitet, religion, sexuella läggning eller socioekonomisk klass. När det gäller negativ särbehandling på grund av (dålig) musiksmak är jag mer tveksam. Nånstans måste man ändå dra gränsen för sin tolerans…
Jag tycker också att man kan få bestämma själv när man vill raka sig under armarna och om ”hen” är ett fiffigt ord.
Jag glömde, jag vill också särskilt poängtera att jag inte är nazist.
Eftersom jag på ett ironiskt sätt framhåller dessa rimliga åsikter som ett bevis på min moraliska förträfflighet är jag dessutom tydligen ganska dryg och tycker att man kan driva med sig själv, sina åsikter och andra heliga saker. För att inte tala om andra och deras åsikter.
Jag har heller inget emot lite medelklasstrött vrede kopplat till diverse politiska utspel (att hänga på Twitter och störa sig på slentrianmässigt raljerande över politik är lika smart som att vara skaldjursallergiker och gurgla sig med räkfond morgon och kväll).
Jag har heller inget emot vit, manlig, heteronormativ medelklass som jobbar inom media, reklam eller med datårgräjjer. Vem skulle jag i så fall umgås med? Det blir så ensamt på toppen av den alternativa elitismens Kebnekaise.
Jag är dessutom själv vit, kvinnlig, heteronormativ medelklass som jobbar inom media, reklam eller med datårgräjjer.
Herre Gud, kasta sten i glashus är verkligen inte min grej. Min grej är att åsiktsbomba glasstaden jag själv bor i och sen köra genom skärvorna av den med en hel brigad med pansarfordon. Mer så.
Jag har heller inget emot fördomar. Vänta nu. Det har jag faktiskt…
Men jag tycker av nån anledning att det är extremt underhållande att peta på dem med en pinne och se om de verkligen är döda. Det är de oftast inte. Särskilt inte den där fördomen vissa människor har om att just de inte har några fördomar. Eller att de fördomar de har om andras fördomar är mer ok för att de försvarar något som är en i grunden oantastlig åsikt. Alltså kan man använda vilken retorik som helst ety man alltid har ryggen fri. För det är motståndaren som har FEL och är DUM! Problemet är bara att alla anser att just deras åsikter är oantastliga, eller åtminstone borde vara det.
Hej, ruta ett – så ses vi igen!
Nu till saken. Den senaste tiden har diskussionen om den dubbeltydiga (eller ensidigt plumpa och fåniga?) estetiken inom synthmusiken (genren industrial) kommit upp till ytan. Igen. Det sker med jämna mellanrum. Precis som det blir modernt med utsvängda byxor, hemmafruar eller pottfrisyr bara man väntar tillräckligt länge. Denna gång var det en artist på industrialfestivalen Kinetik som gjorde ett utspel mot två band andra som skulle spela senare på kvällen. Hen gjorde en pedagogisk presentation av varför de två banden är rasistiska, våldsförhärligande och misogyna. Samt eventuellt företräder politiska ståndpunkter som vi alla anser bör ha dött i en bunker i Berlin 1945.
Detta rörde upp en del känslor. Somliga positiva, somliga negativa. Ganska få konstruktiva. Banden i fråga gick i svaromål och hävdade i det ena fallet att hen hade rätt i sak, men fel ifråga om just dem och i det andra fallet att hen hade fetingfel. Alla återgick sen till sina vanliga åsiktsståndpunkter.
Hej ruta ett!
Jag har ingen särskild åsikt om artisten i fråga. Hens musik är bra, i övrigt vet jag ganska lite. Jag tycker inte att utspelet i sig var felaktigt. Heja utspel! Mer utspel åt folket! Det var till och med ganska vågat i den kontexten. Modigt. Eller lite dumt. Som att smörja in sig med honung och sätta sig på en stubbe i skogen där EBM-grizzlybjörnarna bor. Kanske lite av båda?
Var det rätt forum? Kanske, kanske inte. Var kritiken befogad? Kanske, kanske inte.
Det är hur som helst sunt att ifrågasätta saker man ser och hör. Det är sunt att fråga ”vad menar du egentligen?”. Om man nu vill veta vad nån menar egentligen.
Men då kan det hända att man behöver lyssna på svaret sen också och förhålla sig till det och driva diskussionen vidare.
Det är sunt att säga ”det där tycker inte jag är ok”. Om man nu inte tycker att det är ok. Men då kan det hända att man får fundera lite mer på vad som egentligen är ok och inte, och vad man har för tolkningsmandat. Det är dock alltid bra att väcka diskussion, att få folk att tänka efter och att finslipa sina egna argument kring sina ståndpunkter.
Däremot är det tråkigt när man förutsätter att ett band/en artist samt bandets/artistens fans är efterblivna och dumma i huvudet, samt bärare av viss människosyn. I vissa fall kan man ha rätt. I vissa fall kanske man inte har rätt.
Jag, som råkar gilla dessa band, är inte direkt överraskad över kritiken som riktas mot dem. Den har vädrats åtskilliga gånger förut.
De är båda provokatörer, om än på lite olika plan. Jag kan personligen känna att jag har en tämligen stor distans till vad de rent estetiskt presenterar. Jag tar det inte på särskilt stort allvar och tillskriver dem inte personliga åsikter jag vet att de inte på allvar företräder (i alla fall inte utifrån vad jag har tagit del av genom deras övriga offentliga utspel eller artisteri i andra konstellationer). Jag kan (som med alla band, inom alla genrer) tycka att vissa saker är fåniga och onödiga, inte tillför nåt för mig personligen och att det inte ger mig någon ytterligare dimension av deras artisteri när de väljer att lägga fokus på nån form av klyschorgie där huvudrätten är lite halvtrötta provokationer.
Jaha, ännu en video med tuttar, uniformer och fejkblod.
Jag förstår inte alltid meningen (om det finns nån) och känner inget som helst behov av att försvara varje sak de gör. Varför skulle jag? Men om jag gillar nåt annat de gör ser jag heller inte meningen med att bli moraliskt indignerad över allt, eller tala om för andra att de inte bör gilla dessa band/artister på grund av att deras artistiska uttryck inte alltid stämmer med min idé om smakfullhet.
Band jag inte gillar lyssnar jag inte på. Jag köper inte deras skivor. Jag går inte på deras konserter. Det räcker för mig. Jag utgår från att andra människor är intelligenta nog att själva avgöra vad det är de ser och sen välja hur de ska tolka det.
Jag accepterar att andra drar andra slutsatser eller har en betydligt lägre smärttröskel än vad jag har kring detta. Jag ser ofta ett artisteri eller en image som ett iscensättande av något. En fantasi, en karaktär, en värld, en idé.
Sen är det upp till mig om jag tycker att det är roligt/styggt/tufft/fånigt/provocerande med en jättestor monstermaskot som heter Eddie, om jag tycker att det är roligt/styggt/tufft/fånigt/provocerande med en klänning av kött, om jag tycker att det är roligt/styggt/tufft/fånigt/provocerande med män som låtsas vara robotar, eller om jag tycker att det är roligt/tufft/styggt/fånigt/provocerande att en österrikare med sidbena går all in med sin uniformsfetish och sin militärvokabulär.
Jag tycker att det är mycket mer intressant att diskutera vad den här artisten/gruppens idé handlar om, vad de vill säga (om de vill säga nåt) och hur de lyckas med det, än att rynka på näsan och säga ”usch” och ”blä”.
Jag vill höra vad artisterna själva bemöter kritiken med. Om de avser att provocera, gör de det på ”rätt” sätt? Dvs ppnår de sitt syfte? Om de uppfattas på ett visst sätt och inte vill uppfattas så, vad gör de för att förklara för sina kritiker (och sin publik) vad deras egentliga syfte är?
När någon kritiserar ett band/en artist så finner jag det ungefär hundra gånger mer intressant när det är nån som är hemma i genren, kan analysera detaljer och faktiskt har en genuin kärlek till den typen av musik. Kritiken tenderar att bli mycket vassare, mer precis och faktiskt inte bara leverera invändningar som är minst lika klyschiga som det de kritiserar. Även om man alltid måste acceptera att den med lägst smärttröskel har tolkningsföreträde (inom vissa områden blir det snudd på orimligt, å andra sidan så är motsatsen ännu mer orimlig. En kränkning är en subjektiv upplevelse som är svår att ifrågasätta) tycker jag att man ska passa sig för slentrianmässiga schabloner. Särskilt om det man vill bekämpa är slentrianmässiga schabloner.
När det gäller att skilja på fiktion och person tror jag förvisso att vissa artister över tid kan ha svårt att skilja sitt alter ego från sitt ego, och det brukar sällan sluta bra. Men det behöver inte vara gasmasksfetischism inblandat för att sånt ska gå över styr. Det är ett helt annat problem som främst grundas på distanslöshet till det man gör. Vilket tyvärr drabbar både musiker och andra yrkesmän/kvinnor ibland.
Men den intressanta frågan är kanske: bör band/artister som medvetet provocerar eller använder trötta klyschor, överspel, slentrianmässiga poser och upprörande estetiska symboler bannlysas? Är det inte upp till var och en vad man vill ta del av? Behöver vi censurera detta? Behöver vi tala om att vi egentligen tycker att det här med satans disciplar och gethuvuden kanske inte är så fräckt, egentligen. Att vi kan lämna sånt bakom oss nu. Att 2012 har vi kommit längre. Vi har sett bebisar i diktatorsuniformer, krucifix nedsänkta i piss, omskärelsetårtor och cepedockor. Vi har sett ”The Office” på svenska. Vår tröskel är högre nu. (Provokation för mig är för övrigt att du envisas med att ha dina jävla iPhone-hörlurar som läcker ljud och sätta dig bredvid mig på tunnelbanan på morgonen. DET provocerar mig. DET får mig att undra var världen är på väg. DET får mig att att tänka på våld).
Behöver andra band göra utspel mot dessa artister och deras fans? Ska journalister vara pingpong-domare i detta illa regisserade skitkastarkrieg?
En annan intressant fråga är: företräder all kultur man tar del av (och/eller tycker är bra) ens personliga åsikter, politiska ståndpunkter eller ger en adekvat bild av den värld man vill leva i, de könsroller man tycker bör vara förhärskande eller den inställning till universum som man själv förespråkar?
Nej. Helt ärligt – nej, inte ett skit faktiskt. Säger jag.
Jag vet att det finns andra som inte tycker så, som anser att varje andetag ska vara en medveten handling som leder till en bättre värld. Jag är tyvärr inte så petig. Ibland är saker bara underhållning för mig. Alternativt inte alls underhållande för mig.
Kanske bidrar jag därmed till ett allmänmänskligt moraliskt förfall och en uppluckring av sunda värden? Kanske borde någon med bättre omdöme än jag kontrollera vilken kultur som är själsligt uppbyggelig, korrekt och främjar allt som är gott och enligt smakpolisen godkänt?
Som kanske framgår av sättet jag formulerar frågorna tror jag att det räcker ganska långt att ha distans till sin egen eventuella försmak för dekadent förfall. Eller använda sin hjärna. Det tråkiga blir ju när andra försöker antyda att man inte kan ha nån för att man gillar artist A eller band B (band C och artist N i detta fall).
Eftersom jag redan har skrivit en text om det här för ungefär ett år sen (lustigt nog med just band C och artist N som exempel!) är jag lat och dammar av den här med några små förtydliganden. Den sammanfattar i stort de tankar jag får när diskussionen åter dyker upp (som så många gånger förr). Håll med, håll inte med, gå och lyssna på en bra låt med ett band du gillar och högaktar istället. PS. Det behöver inte ens vara nåt jag gillar.
Here goes (ett slags remix av ett tidigare utspel):
”ALLA SOM DANSAR ÄR NAZISTER”
Jag har länge funderat på ett sätt att ta upp ämnet med de politiska associationer som ibland görs med den typ av musik jag oftast lyssnar på. Inte minst efter en incident när jag var på festival förra året. Jag kallar den ”heil-incidenten”.
HEIL-INCIDENTEN:
Jag klär mig inte särskilt extremt. Oftast i svart. Oftast i Martens. I övrigt inget särskilt uppseendeväckande. Det enda jag egentligen kan lastas för är att vid särskilt festliga synthevenemang ha krönt min annars så bleka uppenbarelse med nån typ av uniformsmössa. Jag älskar mina uniformsmössor. Jag är synthens svar på Lemmy (men utan att vara hårdrockare, man och lätt galen). Dessutom är min specialitet ryska uniformsmössor (jag har förstått det som att Lemmy har en mer germansk smak). För att jag tycker att de är finast (så inga andra växlar behöver dras på det). Min förkärlek för uniformer har ungefär noll att göra med nåt politiskt statement, nån vurm för krig eller nåt slags kinky källarklubbsfetish. Jag tycker det är snyggt. Simple as that. Jag har full förståelse för att andra tycker att det är corny. Jag tycker att det är roligt. Jag tycker också om blanka knappar, revärer, epåletter, kängor och alla typer av stiliga huvudbonader av militärt snitt. Det gör mig glad. Varm i hjärtat. Som blommor, kaniner och glass. En del samlar på porslinstomtar. Jag samlar på militärmössor. Vem är mest crazy? (Det var en retorisk fråga. Svara helst inte). När jag blir äldre ska jag samla på svanar. De sociala stigmata som är vidhäftat med detta torde vara i ungefär samma härad som att samla uniformsmössor. Skillnaden är att djurskyddsombudsmannen inte har några synpunkter på mina hattaskar.
Vid det här speciella tillfället, som råkade vara en synthfestival i Tyskland, hade jag på plats lagt vantarna på en särskilt snygg rysk armémössa som jag dagen till ära bar tillsammans med nån liten arméjacka med blanka knappar, kjol och mina Martens. Jag tänkte felaktigt att Tyskland skulle vara safe för lite hederlig uniformsporr. Att de är vana vid sånt. Min kamrat (och det ordet använder jag förstås utan några som helst politiska undertoner) hade vad jag vill minnas nån mer lottakårsinspirerad outfit. Vi såg helt enkelt ut som ett par babushkor på vift från mässen. Inga konstigheter alltså. Men några sköna DDR-hipsters som passerade vårt sällskap på sina snajdiga BMX-cyklar yttrade följande smakfulla hälsningsfras när de fick se våra mädchen in uniform-looks: ”Sieg Heil”.
Tyvärr är min tyska parlör inte riktigt så hjälpsam som man skulle önska. Frasen ”Din efterblivna uniformsanalfabet, kan du inte se skillnad på en naziuniform och en sovjetisk borde du interneras i Gulag utan kvällsmat. Det närmaste min mössa har varit ett krig är förmodligen när den övervakade kundvagnarna vid nåt östtyskt köpcentra” ryms inte i den.
Jag måste säga att jag blev lite beklämd. Jag har väldigt svårt för människor som försöker förolämpa en och inte ens anstränger sig. Om de åtminstone tjoat nåt om ”kamrat Lenin”. För min del är det samma logik att anta att nån som gillar militariana är nazist som att anta att en tjej med kort kjol vill ligga med första bästa karl som går förbi. It’s all in your sick and disturbed mind. Typ).
Det är den enda gång jag på nåt sätt personligen konfronterats med nån annans antagande att min förkärlek för en viss musikstil och dess estetik skulle betyda att jag även är företrädare för extrema politiska åsikter. Eller rättare sagt tror jag kanske att den personen inte på allvar trodde det, utan bara ville vara provocerande och störig. (Lite som folk tänker om mig kanske? Särskilt om jag spatserar runt i en uniformsmössa eller skriver know it all-inlägg i bloggen eller twittrar några kontroversiella saker om jämlikhet, frihet & systerskap).
I vanliga fall händer det sällan att jag får några kommentarer i den stilen. Däremot har jag vänner och bekanta som råkat ut för en del onyanserade påhopp när de varit iklädda sina bästa gåbortssynthkläder. Att jag inte råkar ut för såna saker själv beror säkert på att de flesta jag känner (& inte känner):
1) knappt kan skilja på synth & hårdrock (nån har frågat om jag är ”sån där gåååtare” och nån annan antog att jag var hårdrockare). Än mindre göra några analyser av de artister och låtar som förknippas med genrerna
2) inte tolkar min förkärlek för svarta kläder & kängor annat än som nån allmänt excentriskt personlighetsdrag
3) är för dumma/smarta för att ens reflektera kring att den musik man lyssnar på & de kläder man bär kan ha nåt som helst samröre med ens politiska ställningstagande
4) vid ett samtal med mig snabbt skulle förstå att jag inte spelat på samma planhalva som axelmakterna ens om jag varit med i matchen på den tiden
5) sällan ser mig i armémössa.
Men jag fascineras över att den här diskussionen ständigt återkommer, och har gjort det med jämna mellanrum ända sen synthmusiken slog igenom brett på 80-talet. Stora delar av subkulturen är via symboler, tematik och estetik starkt kopplad till militarism, och i vissa fall nationalism (t ex slovenska Laibach). Oinsatta betraktare brukar utan vidare sätta ett likhetstecken mellan dessa saker och fascism & nazism. Att tillhöra denna subkultur och låtsas som om denna tankekonstruktion inte existerar är förstås direkt ointelligent.
Rent praktiskt innebär bara insikten två saker:
– man behöver ha humor inför och distans till de delar av estetiken man själv, och/eller de band man lyssnar på, omfamnar
– man måste vara beredd på att för oinvigda visa att den överväldigande majoriteten av både artister/grupper och de som lyssnar på musiken inte på nåt sätt har nån politisk agenda som är kopplad till musiken. Varken nazistisk, fascistisk, kommunistisk eller folkpartistisk.
DEN SOM SA DET HAN VAR DET
Personligen skämtar jag mycket om denna frekvent uppdykande fördom. Jag tycker att antagandet i sig är ungefär lika korkat som att bekänna sig till politiska extremåsikter. Jag tycker att det är roligt att detta antagande görs. Visserligen underhållande på ett beklämmande vis, men ändå underhållande. Det kanske är min humor som är lite felskruvad…
Dessutom är det avvikande och (låtsat) provokativa hela grunden för subkulturers profilering från det som är mainstream. En orsak till att vilja vara en del av en subkultur är, förutom gemenskapen, en önskan om att bryta mot normen. Det kan man göra på flera plan. Synligt och osynligt. Offentligt och privat. Det är ju bara en del av det hela att till exempel anamma den klädkod och den estetik som särskiljer gruppen från andra. Det är också den mest iögonfallande delen. I alla fall för den som inte själv tillhör subkulturen. Men att en östtysk person säger ”sieg heil” till mig när jag har en rysk armémössa med hammare & skära i emblemet är det förstås så historielöst efterblivet att jag inte ens kan ta illa upp. På samma sätt hade jag funnit det skrattretande om nån i samma miljö som jag befann mig i då (utanför en synthkonsert, på en festival där min outfit var lika extrem som att ha paraply när det regnar) hade kommit fram till mig och frågat om jag tycker att Stalin var en skön snubbe. Det är ungefär som att vara på maskerad och gå fram till en person i nunnekostym i latex och fråga hur det känns att leva i celibat (fast just det skulle förvisso vara en ganska bra raggningsreplik, om än något lökig). Kontexten ger kläderna en helt annan mening och laddning. Om jag skulle knalla till jobbet i Batman-kostym en helt vanlig måndag skulle det förstås eventuellt tarva nån typ av ifrågasättande (lite beroende på var man jobbar förstås).
YOU AND ME LIKE THE SAME ICE CREAM
De flesta jag känner som tillhör subkulturer som i nån del omfamnar provokativ (för vissa alltså) estetisk symbolik har ju en oerhört stor distans till det. Det finns också en tydlig medvetenhet om att för en utomstående betraktare är denna särart ibland skrämmande, ibland provocerande, ibland obegriplig och ibland bara löjeväckande. Det ingår så att säga i spelet att potentiellt skapa dessa reaktioner, även om det för de flesta ändå är mer av en irriterande bieffekt än en sak man vill uppnå. Musiken är det primära, men estetiken är för många en identitetsskapande och särskiljande del av att tillhöra just den här musikaliska subkulturen. Symbolerna signalerar en grupptillhörighet, sänder ut koder för gelikar att nicka igenkännande åt och de oinvigda att rynka på pannan inför.
Den, för den oinsatte eller fördomsfulle betraktaren, ”naturliga” kopplingen mellan viss estetik och en politisk, religiös & sexuell hemhörighet är förstås en sak som den som tillhör subkulturen är införstådd med, oavsett om man personligen tar illa upp över det eller inte.
Precis som man är medveten om andra klyschiga fördomar om olika typer av människor i samhället. Frågan är hur man hantera det? Med ett sardoniskt leende eller med en ilsket hyttande näve? (Tänk i det sistnämnda fallet på att knuten näve, böjd arm och knogarna utåt är viktigt för att din gest inte ska misstolkas. Äh, kör med ett hederligt fuck off-finger istället, för säkerhets skull).
MAKTEN OCH HELA HÄRLIGHETEN
Många band inom vissa delar av synthmusiken (främst inom tyngre och hårdare genrer) har genomgående en ganska framträdande förkärlek för just maktsymbolik. Det speglas i såväl bandens namn som i låttitlar, texter, videos, scenattiraljer, kläder och hela estetiken som omger artisteriet. Framför allt är det den militära symboliken som är central. Uniformer, gasmasker, kängor, snaggat hår, kamouflage, koppel, armbindlar och olika typer av emblem. Man använder ord och uttryck som anknyter till militära termer. Både på ett rent bokstavligt och konkret plan, men också som metaforer för inre strid i människans psyke.
Maktsymboliken handlar inte bara om militär terminologi utan ofta också om sexuell makt. Dominans, underkastelse, fetish och lek med könsroller & könsstereotyper. Även här upplever jag att man så att säga lånar attribut mer än är förespråkare för någon sexuell preferens eller könsrollsordning. Vilket också förstås kan vara förvirrande för en utomstående betraktare. Särskilt eftersom vissa andra delar av samma scen nästan tvärtom måste sägas ha anammat extremt konservativa visuella uttryck för manlighet och kvinnlighet.
Det är ingen slump att många band inom just den genren ofta har ett medvetet dubbeltydigt språk även i sina ”kärlekslåtar”, ofta med sadomasochistiska undertoner. Att även en större publik kan svälja (”Shut up and swallow”/mvh Combichrist) det utan att reflektera särskilt mycket är synthpopparna Depeche Modes låtar ett tydligt exempel på. Temat är frekvent. Vad ”Master & Servant” handlar om brukar de flesta ändå fatta, men ”Strangelove”, ”In your room”, ”Behind the wheel”? Uppenbarligen finns det mycket symbolik att hämta i deras låttexter för den som är uppmärksam. Naturligtvis går det att tolka samma ord på ett helt annat plan. Mer som en själslig och känslomässig underkastelse, om man nu föredrar det. Precis som man kan tolka andra bands texter bokstavligen när de helt klart är metaforer. Det fina med låttexter är att man kan tolka dem lite hur man vill. Det betyder förstås att man även har rätt att misstolka, övertolka och inte alls fatta vad en text handlar om.
Andra band blygs inte att mer explicit säga vad de menar. Kanske lite för explicit. Det hör mer till regel än undantag att den hårda synthmusiken ibland låter lite som hardcoreporr när det kommer till temat romantisk samvaro. Combichrist ”Fuckmachine”. Shaolyn ”Face down”. Die Form ”Masochist”. Wumpscut ”Ich will dich”. Även en typen av låtar är en uppenbar provokation, om än tydligen inte lika kontroversiell? Att musikstilen skulle flirta med nazism är en flitigt förekommande kritik, däremot hör man sällan nåt om att den mer eller mindre slickar upp mansgriseriet i brygga (den absoluta metaforkollapsen i den där meningen gör mig obeskrivligt stolt!). Jag hade mycket hellre velat höra en försäkran från Combichrist om att ”You are a fucking toy, You get what you deserve, It’s fucking beautiful” (jag citerar nu de mer rumsrena bitarna i texten till ”Fuckmachine”. Jag vill ju inte provocera) egentligen är en kommentar om kvinnans sexuella makt över mannen och en reflektion kring brist på jämställdhet i det avseendet. Det vore mer intressant än att höra Laibach förklara (igen) varför de inte är fascister eller Feindflug förklara (igen) varför de inte är nazister.
Förlåt förresten för min inskränkta och heteronormativa blick. Det finns förstås inget som säger att ”Fuckmachine” inte egentligen handlar om sexuellt självskadebeteende, ren själslig smärta eller att den som är whore/slut/toy är en man. Hen kan förstås vara av vilket kön som helst. Alla är fria att känna sig kränkta av den här låten! Jag tänker inte förvägra någon denna möjlighet. Och blir man inte kränkt själv kan man kanske bli ställföreträdande kränkt för någon annan?
ATT SE ÄR INTE ALLTID ATT FÖRSTÅ
Om man återgår till den militära estetiken kan man bland uppfatta det som att man inom genren nästan medvetet spelar på missförstånd för att skapa en slags elitism kring hur symboliken egentligen ska/bör tolkas. Ett omvänt ”What you see is what you get”. För i många fall är det precis det som det inte är. Det man ser är inte vad det handlar om. Den iögonfallande estetiken och symboliken tolkas som en romantisering av krig eller vissa politiska åsikter, medan texter & videos, liksom artisternas syfte och uttalade åsikter, avviker från detta. Ofta är agendan den direkt motsatta. I många fall gör dubbeltydigheten att artisternas budskap feltolkas, misstolkas, övertolkas och tyvärr kanske till och med går över huvudet på den egna publiken. Associationen till den politiska extremhögern är förstås alltid naturlig då man använder totalitär symbolik, särskilt i samband med vissa andra estetiska markörer. Samtidigt ska man komma ihåg att inom vissa delar av industrial och electronic body music har det snarare funnits ett slags romantiserande av kommunistiska symboler.
Flera artister som tolkats som bärare av fascistiska ideal, på grund av sin estetik, har helt klart egentligen texter som kan tolkas som i det närmaste socialistiska. Den ändå medvetna vagheten kring politisk grund och vad man egentligen menar skapar ofta diskussioner om hur musiken ska tolkas. Det gör att subkulturen blir mer politisk än den egentligen är. Särskilt med tanke på ett ganska utbrett politiskt ointresse hos publiken (i alla fall i samband med själva musiklyssnandet). Många band som får stämpeln som kontroversiella lägger med tiden in närmast övertydliga antikrigs-, antinazism- & antifascism-budskap i sin musik eller sina scenshower just för att fokus utifrån ofta läggs på analyser av deras politiska budskap snarare än musiken i sig. Vilket man får förmoda för de allra flesta musiker förr eller senare blir ett irritationsmoment om man vill bli uppmärksammad på grund av sin musik. Feindflugs slogan ”Use your brain and think about it!” är en tydlig sådan vink till kritikerna. De hävdar själva att tematiken i deras musik är en reflektion kring saker som har hänt, snarare än ett stöd för de politiska åsikter som dessa händelser är förknippade med. Det i genren ständiga flirtandet med framför allt andra världskrigets aktörer och att många av dessa band är tyska, eller sjunger på tyska, komplicerar det hela ytterligare.
DISTANS TILL DISTANSLÖSHET
Ibland tillhör det subkulturens logik att omvärldens uppenbara misstolkningar och felslut är en del av (det valda) utanförskapet. Det är en del av själva upproret mot normen. Om än förhoppningsvis oftast med glimten i ögat. Jag återkommer hela tiden till jämförelsen med hårdrocken där få verkligen tror att hela satanist-posen är på riktigt. Varför måste jag anta en så naivistisk syn när det gäller min musiksmak att om ett band inom denna genre poserar med en stridsvagn så förväntas jag genast utgå ifrån att de tänker invadera Polen? Är det inte att dumförklara både mig och de artister jag lyssnar på?
Jag anser ändå att det skulle vara helt förödande att komma där i sina kängor, sin uniformsinspirerade outfit, lyssna på tyska band som sjunger om ”krieg” och inte vara beredd att ta en diskussion om varför man visst kan omfamna en viss sorts estetik och inte samtidigt vara det minsta hobbynazist. Även om det är tröttsamt att förklara för nån att man inte är ett as utan bara har en viss sorts musiksmak och fäbless för det mode som förknippas med den. Men jag gör hellre det än blir stämplad med nån trött fördom från nån som är helt ute och cyklar.
Det är dessutom att göra sig väldigt ointelligent att inte kunna se att lockelsen med de flesta subkulturer till stor del ligger i en provokation, även om den inte är allvarligt menad. Om de här symbolerna inte vore laddade med nåt slags förhistoria skulle de inte vara intressanta att införliva och leka med. Punken som polar med anarkism. Hårdrocken som hyllar satan. Synthen som hånglar med allt totalitärt. Mycket av tematiken återknyter ju till grundläggande mänskliga villkor – hur vi ska leva, vad vi ska tro på under tiden & vad som händer när vi dör. Sex, krig, kärlek, hat, religion. Det är också därför det tilltalar många. Leken med det svåra, obegripliga, farliga och ogenomträngliga. Det mörka hos människan. Det mörka i mänsklighetens historia.
En del flyr till solsken och instagram-bilder. Andra till corpse paint och svartvita bilder på bombplan.
Det är samma sak med min Nemesis som traskar runt i sina tröjor med uppånedvända kors och lyssnar på musik som inte helt sällan handlar om Belsebub och hans anhang. Jag skrattar åt det. (På ett kärleksfullt sätt förstås, annars skulle det bli skilsmässa pronto). Om jag trodde att han tog det där på allvar och om han byggde nåt litet altare till djävulen och ritade pentagram av grisblod på köksbordet skulle det inte alls vara roligt, utan djupt tragiskt. Det är liksom det som är hela grejen, att det inte är på riktigt. Att det är fiktion, konst, lek, rollspel. Att man är införstådd med det. Både som deltagare och åskådare.
Jag fattar inte vissa grejer med hårdrock, dödsmetall, doom (för att inte tala om andra musikgenrer. Eller livet i stort). Det här med slaktavfall på scenen, blod och fladdermöss är ju inte tufft på nåt sätt, men det provocerar mig inte alls. Lika lite provocerar det mig med uniformer, kamouflagemönster, stridsvagnar, motorsågar, flickor som åmar på golvet iklädda galonkorsett, kill-death-suicide, fejkblod i ansiktet och pojkar med kajal & svart läppstift. Jag kan ibland sucka lite trött och tänka att det vore roligt med nåt nytt. Lila läppstift och kill-death-flowers? Fejkspyor och kattungar som åmar runt på golvet?
Men att inte bli särskilt exalterad över något och att bli förbannad, provocerad eller upprörd är ganska långt ifrån varann på min skala. Jag behöver inte gilla det. Jag behöver inte rasa. Jag kan bara gäspa och vända mig bort. Jag behöver inte tala om för andra vad de ser och hur de ska tolka det. I alla fall inte om de är vuxna och normalbegåvade. Utgår jag från att de är mentalt förfördelade eller misstänker att de är underåriga och lättpåverkade kanske jag måste förklara varför nåt är styggt/dåligt/olämpligt. Eller så överlåter jag den saken till deras gode man/målsman.
Vissa saker i den subkultur jag bekänner mig till tycker jag är fascinerande eller roande, en del är bara töntigt och annat lämnar mig oberörd. Men på det stora hela tycker jag att det normbrytande är det intressanta. I alla subkulturer. Det avvikande är det lockande. Det som sticker ut gör mig nyfiken. Däremot har jag väldigt svårt för total humorlöshet och brist på distans till den egna subkulturen. Så fort de sakerna försvinner blir det också mer problematiskt att förhålla sig till det hela och till anhängarna av subkulturen. Kontexten är helt avgörande för tolkningen. Menar du allvar är det inte roligt. Visar du för tydligt att du inte menar allvar blir det för roligt. Det får inte vara en ploj. Utifrån är det ju alltid det. För de andra. Som vill tala om hur DET EGENTLIGEN ÄR. Hur fånigt nåt är.
”Zombies finns faktiskt inte på riktigt”. You don’t say! Men det gör alltså Bree på Wisteria Lane och Ove i ”Solsidan”?
Vi kan köpa den fiktion vi gillar, inse att premisserna kring den är en ömsesidig deal, ett spel vi spelar med i, ett påhittat scenario vi förväntas kunna förhålla oss till som en åskådare. Men i musik är personen bakom musiken och artisten som framför musiken tydligen alltid densamma för oss. Det finns ingen gräns mellan. Lady Gaga har alltid sin klänning i kött, även när hon sover. Hon vaknar i svettig bacon varje morgon. Karaktären man är på scen är ens riktiga persona. Det man iscensätter är alltid en del av sig själv. Eller? Kan det vara en roll? Som att spela Hamlet eller Storpotäten?
Jag ska undvika att vara en som skriver någon på näsan nu, men låt oss leka med tanken att ”tanzdiktator” också är en roll. En man kan ikläda sig. Lite som kött. Det är uppenbarligen en provokation, men kan man i så fall inte diskutera kvaliteten på provokationen istället för om det är ok att provocera på det sättet?
Jag har full förståelse för att andra kan tycka att min (musik)smak och den estetik & symbolik som den omfamnar är obegriplig och löjeväckande. Men det intresserar mig egentligen inte alls. Lek med dina egna leksaker i din sandlåda. Jag har samma känslor inför många saker som anses tillhöra det som är normativt och mainstream. Det lämnar mig kall, ointresserad eller vagt besvärad. Vad fan menar ni med att gilla det här? Vad i helvete har ni för värderingar, era tråkiga satar?
Jag blir provocerad av ointresset för saker som ligger utanför ens egen fyrkantiga lilla värld. Var för i helvete lite nyfiken i alla fall!
Det är möjligt att det är lika illa att provoceras av en fyrkantig värld som att provoceras av oviljan att se utanför den. Men jag antar att jag lider av precis samma svaghet som alla andra. Jag ser saker från mitt perspektiv, och utgår från att det är lite bättre. Varför skulle jag annars ha valt det?
Så välkommen tillbaks till ruta ett. Är den fyrkantig i din värld?
OCH FÖR MIG ÄR DIN KORTTÄNKTHET LITE STÖTANDE…
Jag förstår på ett plan att de som inte alls attraheras av den typen av lek med laddade symboler kan finna det hela stötande. Det är väl liksom meningen? Jag förstår att människor som har personliga erfarenheter av att leva i en diktatur finner den ogenerade flirten med dess estetik osmaklig.
På ett annat plan har jag svårt att förstå de som tycker att kamouflagemönstrade byxor är ett tecken på att man hyllar krig eller att ett uppånedvänt kors kränker deras personliga gudstro. Det är klart att laddningen i ett ting, en symbol, ett klädesplagg, en referens till en historisk händelse blir olika beroende på erfarenheterna. Men det är i slutändan ändå de åsikter, de handlingar och det innehåll man fyller de här sakerna med som avgör om de är farliga, stötande eller kränkande.
En uniform är bara tyg – inte nazism.
***
För den som är intresserad av att fördjupa sig i ämnet militär estetik kontra musik rekommenderar jag Johanna Paulssons text ”War on the dancefloor”
Annan intressant läsning i ämnet är bloggen ”Kunst ist krieg”, som handlar om konstens roll som provokatör. Den skrivs av en brasiliansk tjej som heter Lidia Zuin. Hon har främst fokuserat på den österrikiska gruppen Nachtmahr, som man nog kan säga har kombinerat alla maktsymboler de kan i sin estetik (krig, uniformer och undergivna babes) och ibland anklagas för att ta det steget för långt. Tyvärr är bloggen på portugisiska (?) men en del inlägg finns även på engelska.
* Både ”Kunst ist krieg” och ”War on the dancefloor” är två titlar från Nachtmahrs produktion.
***
Kinetik-incidenten för den som missade den.
Artikel där Jairus Khan från Ad·ver·sary uttalar sig om sin tanke bakom aktionen samt får kommentarer från banden han kritiserat – Combichrist (Andy LaPlagua) och Nachtmahr (Thomas Rainer).
En kompletterande intervju med Thomas Rainer i Nachtmahr där han får utveckla sina tankar ytterligare.